En tyst minut med tusen tankar

En tyst minut är över och vi står kvar i ett vakuum, undrar vad det var som hände. Det har gått några dagar och den tysta minuten känns fortfarande verklig. Låt det inte gå fler dagar, månader och år av tystnad. Även tysta tankar vill till slut uttryckas högt. Vågar vi reflektera? Det är vår mänskliga plikt. Hur kunde vi missa att ta hand om en ung och lugn kille som Anton? Vi fanns inte i hans närhet för att ta hand om honom, vi såg honom inte, såg inte att han behövde hjälp med att lätta på bördan att ansvara för ordning och säkerhet i riket. Det blev fel. Ironiskt nog orsakade han en stor sorg för sin egen nation. Samma rike som han ville beskydda från främmande faror utsatte han själv för värsta sortens skräck och terror. Det berörde oss allihop, kunde ha varit mina eller dina barn på samma skola. Det kunde också ha varit min eller din son. Om vi ska tro på kärlekens kraft fullt ut behöver vi kunna se gärningsmannen i ögonen och lova att förlåta. Risken ökar annars att ingen av oss finns kvar särskilt länge till.

Vi kvinnor och wannabe qvinns behöver se och förstå vår roll. Vi finns till av en anledning. Adam klarade inte uppgiften att vårda, namnge och förvalta Edens härlighet själv. Han fick Eva till hjälp och njutning. Jag har inga problem med det som syfte och mening med mitt liv. Väljer att se det som att det handlar om sunt förnuft, vi behöver hjälpa varandra för att berika våra liv och existens. Ställer gärna upp för en man som försöker rädda världen och vill få den att blomstra. Att männen inte lyckats så bra är ett faktum. Så om vi tar uppdraget på allvar och på riktigt behöver vi föda fram mer kvinnlighet i alla dess former. Det hade underlättat för oss idag att föra debatt, diskussion och dialog i termer av kärlek och lust. Det hade varit lättare att bryta våra invanda tänkesätt. Adam ger inte utrymme för det, han har fått dille på njutningen och fastnat där. Det innebär att vi får skapa våra egna tillfällen och ta varje tillfälle i akt. Inte enbart för att vi är kvinnor utan för att vi som människor ser vad som saknas och vad vi kan tillföra när vi träder in på en redan fullsatt scen. Om kvinnlighet representerar kärlek har jag inget emot att ställa mig underlägsen den ordningen.

Nästa gång jag byter blöja eller byter däck ska jag ta chansen och sprida min kvinnlighet till infinito. Jag tror att varje handling är en fortsatt skapelseakt. Vi människor kan alltså fortfarande forma och skapa vår världsbild. Hur vill vi att den ska se ut? Hur många fler Antons finns det i vår närhet? Uppenbarligen vet vi inte det. Det ser ut som om vi har mycket att göra. Men jag tror att om det finns en gud så finns det många gudinnor, åtminstone på jorden i alla fall. Jag kan bara ändra på mig själv och ska ta det ansvaret på allvar. Vill inte missa en enda Anton till. Och jag behöver inte gå så långt. Jag kan anstränga mig ännu mer för att förstå mina barn och deras behov, se andras barn som mina egna och inte göra skillnad, vara uppmärksam på att tillföra kärlek och förlåta för att vi inte vet bättre. Vi är fria att välja hur vi vill agera och hur vi inte agerar, fria att tro eller inte tro på kärlek. Men bevisa om du kan att jag har fel, att det inte är kärleken som räddar oss från ondska och hat, att förlåtelse inte helar. Så låt mig bevisa att kärlek är det ända sättet. Tänk att kärlek är vår tids revolution. Ingen massarmé behövs. Det trodde Napoleon säkert aldrig om framtiden. Men så frågade han aldrig vad andra hälften av befolkningen tyckte.

Ta hand om er!

Re-Bell

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Sällsynt demokrati

Ibland känner jag för att uttrycka mig på mitt sätt. Slippa tänka på hur det låter, slippa anpassa mig efter rådande norm eller vara politisk korrekt. Anser att vi betalar oförlåtligt högt pris för värdelösa ord. Ord som ”jämlikhet”, ”jämställdhet”, ”respekt för människan” har förlorat sitt ursprungliga värde. De fina orden har förbrukats av för många ledare som använt dem till att smycka ut sina tal och fylla sina tandlösa debatter.

Om vi levde för några epoker sedan, hade jag skickat flaskpost med några väl valda ord. Idag skriver jag inlägg i en blogg istället. Det handlar om kärlek. Vi kan alla relatera till kärlek, oavsett vilka erfarenheter vi har eller associationer vi gör. Säg att en rymdvarelse kom på besök och frågade vad som är unikt och universellt för en människovarelse, då skulle det bli svårt att förklara. Men ber vi barn runt om på jorden rita en människa kan vi med väldig stor sannolikhet anta att den ritningen kommer bestå av en kropp med ben, armar, näsa, ögon och mun. Frågar man barnen igen så säger de säkert att kroppen innehåller lungor, hjärta och tarmar. Vi kan utan att skämmas dra en allmän slutsats att alla människor vet vad en kropp är. Samma kropp, säger vi demokrater, har faktiska rättigheter. Rätt att uttrycka sig, rätt att tro eller inte tro, rätt till utbildning, rätt till livet.

Ändå blir vi förvånade och rädda av att människor från andra vrån av världen väljer att komma till provinsen Sverige. Hit där vi säger att alla behandlas lika, där vi får klä oss hur vi vill, älska med vem vi vill och lyssna på vilken musik vi vill utan att råka ut för omänsklig behandling. Grundläggande demokratiska värden som vi är stolta över och anser vara självklara. I vissa situationer blir det tydligt att det inte gäller alla. Det beror varifrån den kroppen kommer och varför samma kropp är här.

Senaste tiden får vi höra en och annan politiker som drar slutsatsen att riket har nått ett maxtak. Av vad då, undrar jag. Maxtak för antal människor som får lov och bo i det här geografiska området? Maxtak för vad de demokratiska begreppen mäktar med att hantera? Eller, maxtak på skäl till varför man får komma hit? Verkligheten ser lite annorlunda ut, det spelar ingen roll längre. Det går inte sätta maxtak på frihet, jämlikhet och demokrati. Fortfarande är franska revolutionens slogans aktuella. Våra gelikar söderut nonchalerar att vår kropp har rätt att säga vad den vill, tycka vad den vill, göra vad den vill och tro på vad den vill. De behandlar våra medmänniskor oförsvarligt brutalt och hindrar den från rätten till samma fundamentala mänskliga rättigheter som vi tar för givna, för oss. Deras medborgare flyr från ett helvete till ett annat. Har vi ens rätt att prata om maxtak? Vi borde prata mer om kärlek istället. Vi ska älska varandra, kan det verkligen vara så svårt?! Älska din nästa som dig själv, heter det ju. En gammal sanning som vi behöver damma av och skaka till liv igen. Älska mig själv mer och älska min nästa lite till. Så enkelt och så lätt. Det är i alla fall tänkvärt att med så liten ansträngning vinna så mycket för så många, med kärleken för ögonen. Så i min flaskpost skulle det stå: Våga älska mer! Våga älska dig själv och våga älska mig!

Snacka om revolution!

Re-Bell

Lämna kommentar Dela inlägget: