Sällsynt demokrati

Ibland känner jag för att uttrycka mig på mitt sätt. Slippa tänka på hur det låter, slippa anpassa mig efter rådande norm eller vara politisk korrekt. Anser att vi betalar oförlåtligt högt pris för värdelösa ord. Ord som “jämlikhet”, “jämställdhet”, “respekt för människan” har förlorat sitt ursprungliga värde. De fina orden har förbrukats av för många ledare som använt dem till att smycka ut sina tal och fylla sina tandlösa debatter.

Om vi levde för några epoker sedan, hade jag skickat flaskpost med några väl valda ord. Idag skriver jag inlägg i en blogg istället. Det handlar om kärlek. Vi kan alla relatera till kärlek, oavsett vilka erfarenheter vi har eller associationer vi gör. Säg att en rymdvarelse kom på besök och frågade vad som är unikt och universellt för en människovarelse, då skulle det bli svårt att förklara. Men ber vi barn runt om på jorden rita en människa kan vi med väldig stor sannolikhet anta att den ritningen kommer bestå av en kropp med ben, armar, näsa, ögon och mun. Frågar man barnen igen så säger de säkert att kroppen innehåller lungor, hjärta och tarmar. Vi kan utan att skämmas dra en allmän slutsats att alla människor vet vad en kropp är. Samma kropp, säger vi demokrater, har faktiska rättigheter. Rätt att uttrycka sig, rätt att tro eller inte tro, rätt till utbildning, rätt till livet.

Ändå blir vi förvånade och rädda av att människor från andra vrån av världen väljer att komma till provinsen Sverige. Hit där vi säger att alla behandlas lika, där vi får klä oss hur vi vill, älska med vem vi vill och lyssna på vilken musik vi vill utan att råka ut för omänsklig behandling. Grundläggande demokratiska värden som vi är stolta över och anser vara självklara. I vissa situationer blir det tydligt att det inte gäller alla. Det beror varifrån den kroppen kommer och varför samma kropp är här.

Senaste tiden får vi höra en och annan politiker som drar slutsatsen att riket har nått ett maxtak. Av vad då, undrar jag. Maxtak för antal människor som får lov och bo i det här geografiska området? Maxtak för vad de demokratiska begreppen mäktar med att hantera? Eller, maxtak på skäl till varför man får komma hit? Verkligheten ser lite annorlunda ut, det spelar ingen roll längre. Det går inte sätta maxtak på frihet, jämlikhet och demokrati. Fortfarande är franska revolutionens slogans aktuella. Våra gelikar söderut nonchalerar att vår kropp har rätt att säga vad den vill, tycka vad den vill, göra vad den vill och tro på vad den vill. De behandlar våra medmänniskor oförsvarligt brutalt och hindrar den från rätten till samma fundamentala mänskliga rättigheter som vi tar för givna, för oss. Deras medborgare flyr från ett helvete till ett annat. Har vi ens rätt att prata om maxtak? Vi borde prata mer om kärlek istället. Vi ska älska varandra, kan det verkligen vara så svårt?! Älska din nästa som dig själv, heter det ju. En gammal sanning som vi behöver damma av och skaka till liv igen. Älska mig själv mer och älska min nästa lite till. Så enkelt och så lätt. Det är i alla fall tänkvärt att med så liten ansträngning vinna så mycket för så många, med kärleken för ögonen. Så i min flaskpost skulle det stå: Våga älska mer! Våga älska dig själv och våga älska mig!

Snacka om revolution!

Re-Bell

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *